Folkrace är en bilsport som kom från Finland till Sverige i början av 1980-talet.

Tanken och avsikten bakom, är att det ska vara en billig sportgren att utöva och tävla i.

Det är även familjevänligt och gemenskapen i depåerna gör att det ofta känns som att alla är en enda stor familj.

Folkrace utövas på inhägnade banor besiktigade för Folkrace. Ofta består banorna av både grus och asfalt. ​Banorna ska vara byggda på så sätt att bilarna inte kan hålla hastigheter högre än 80 km/h. Man kör med ombyggda personbilar, vilka är borttagna ur bilregistret. Bilarna ska vara byggda efter de säkerhetsföreskrifter som finns med bla annat skydds båge, förstärkningar etc. Förarstol och säkerhetsbälte ingår i den personliga utrustningen tillsammans med föraroverall, hjälm, skor, handskar, nackkrage och balaklava.

​

I Folkrace går även varje tävlingsbil på något som kallas anbud efter avslutad tävling. Man kan likna det ett lotteri. Man köper en lott eller ett anbud och lägger detta sedan på den bilen man önskar köpa. Den nya ägaren utses med hjälp av lottdragning från de anbud alla villiga köpare har lagt. För att få lägga bud på en tävlingsbil måste man ha en aktiv folkracelicens och man får bara lägga ett anbud per bil.

Man kan börja tävla i juniorklassen från det år man fyller 15 år, men redan från 14-års ålder får man börja träna, och när man har fyllt 18 år går man upp och tävlar i senior eller damklassen. Det finns även en veteranklass för de över 50 år.

Det som krävs för att köra, är förutom bil och personlig utrustning, är en licens samt ett medlemskap i en motorklubb.​

​​

Folkrace är också en väldigt publikvänlig sport. Det är täta race med lite bök och stök. Varje heat börjar med att sex bilar ställs upp i bredd och det blir alltid trångt in i första kurvan. Det smäller i plåten, risken är stor att någon snurrar och ibland blir det bilar kvar längs med banan.

​